Söndagsfunderingar.
Att ta fram smärtsamma minnen och damma av dem för att skåda i nytt ljus med nya perspektiv kan vara helande. Man kan få en djupare förståelse av vem man själv är genom att förstå sina minnen, och genom att låta sig minnas.
Jag älskar mina minnen. Dom är mina, mina och ingen annans. Det finns ingen som kan ta dom ifrån mig eller måla dom i en annan färg. Det finns ingen som kan få mig att sluta minnas, att sluta sakna, att sluta älska, att sluta längta, att sluta drömma. För vad är drömmar om inte saker man önskar ska förvandlas till minnen?
Det är många som finns bland mina minnen, både levande och bortgångna. Det är ett helt hav av människor, händelser och känslor som utgör det nät som är mina minnen. Vissa minns jag med glädje och andra med sorg, men de är en del av mig och det som utgör kärnan av vem jag är och det kommer jag alltid vara tacksam över.
"Some people come into our lives and leave footprints in our hearts, while others come into our lives and make us want to leave footprints in their face."
Friday I'm in love!
Igår var en produktiv dag. Jag och Kimmie labrapporterade klart i kemin, vi klippte katten lite grann, käkade kakor och kollade hockey. Det blev ju lite spännande med sudden death men Kimmies lag förlorade. :(
Min dag idag ska spenderas på Alla Tiders Café med frugan - salami&brie toast, en latté och en glassbomd står på menyn. Sen ska jag ut och motionera havremoppen i finvädret. :) Städa ska jag också göra, jag ska nämligen köpa en flaska rött vin och mörk choklad så ska jag ha myskväll. Och då vill man ju att det ska vara fint och lukta gott. Ljus måste jag komma ihåg att köpa när vi är ute och ränner... Ja just i fan! Jag ska köpa en sån där minneskortsläsaretjosangrejsan som alla försöker pracka på mig så jag kan föra över mina foton från kameran till datorn!
Det är fan inge svårt att ändra hur man tänker. Inte om man bara ger sig fan på att fixa det. Även fast vi är vanedjur så det bara skriker om det så går det faktiskt att bryta både vanor och ovanor. Hjärnan är sjukt fascinerande och kan verkligen imponera på många sätt. Min hjärna och jag kommer bra överens nu och de tankar jag tänker vill jag tänka. När det börjar smyga sig in ovälkommna tankar så ersätter jag dem med sådana jag tycker om.... om det nu är minnen från förr som får mig att skratta eller framtidsvisioner som sporrar mig spelar ingen roll.... bara dom ersätter det som inte ska behöva finnas i skallen.
Du kan inte ändra världen och alla runt omkring, det du kan ändra är din uppfattning om världen och alla runt omkring.
OoOoOonsdag.
Idag blev en bra onsdag, eller halva onsdag i alla fall. Den andra halvan återstår ju att se hur den blir men Kimmie ska på komma hit på plugg/kafferep så det blir nog bra det med. :)
Just det, hädanefter kan ni hänvisa till mig som Dr.Veronica. Varför? För att jag är så jävla bra!
30-års kris någon?
Hahahahaha! Jag tror jag håller på att få en 30-års kris. Förra inlägget var ju mer eller mindre en bucket list, det här med att skriva en bok känns ju lite som memoarer, jag börjar fundera på allvar att köra in några milliliter botox lite här och där, börjar även fundera på om sherry är gott och om bridgeblandning funkar fast man inte nått den ringaktningsvärda åldern av minst 68.
Jag är trött och har skrattat ganska mycket idag, så i glädjens anda kommer här en bild som kan få vem som helst att gapskratta. :)
En stund på jorden.
- Åka till Mexiko på bröllop (Tål att upprepas! :))
- Lära mig att dyka
- Kunna spela min favoritlåt på gitarr innan jag dör
- Älska som om jag aldrig blivit sårad
- Bli den personen jag vill vara - stark, självständig, glad, omtänksam och alltid finnas där för mina vänner
- Skratta varje dag
- Göra gott mot migsjälv och andra
- Sluta blanda in det förflutna i nuet och framtiden. Dessa saker har inget att göra med varandra.
- Besöka Getaway Gävle med fröken Kociach i sommar
- Åka till Svalbard och titta på isbjörnar någon gång i framtiden
- Skriva en bok
- Klappa en livs levande tiger
- Förlåta onda handlingar och leva med ett öppet hjärta
- Aldrig förlora mitt barnasinne
Me gustas tu.
Luddemys.
Snackisen.
Snäckanmys.
Morgonmys med Latis.
Min favoritkille i hela världen.
Jag, Svante & Frida på Dalagatan.
Min assnygga tatuering. Eller, en del av den i alla fall.
Mexico Summer!
Hit ska jag. Till Playa del Secreto.
Home.
Absolut mysigaste låten just nu.
En svår och jobbig grej.
Det är dessutom marknad, och sist det var det så plockade jag och *** pensionärspoäng genom att endast handla strumpor och extra tjocka soppåsar, vi käkade på Nittaya och var lyckliga tillsammans. Den dagen trodde jag att vi skulle vara tillsammans för alltid, som jag trodde så många andra dagar.
Alla dessa minnen är ju vad som gör det så jobbigt att glömma. Att gå vidare och inse att alla bra saker har ett slut. Det känns så jävla hånfullt: "Kolla här Veronica, kolla hur bra du kan ha det. Kolla hur bra en annan människa kan få dig att må och hur mysigt det är att ha ett förhållande som är fullt av kärlek och underbara stunder. Men HA! Tji fick du, du får bara smaka på det, finns inte en chans att du ska få behålla det!" Nä, men tack då gud, karma, allah, ödet eller vad fan det nu är som bestämmer.
Nu vet jag att jag låter bitter, och till en viss del så är det precis vad jag är, man har ju bitit i det sura äpplet tilräckligt många gånger för att vara berättigad till en viss mån av bitterhet.
Jag VET att jag kommer att vara okay och lägga både bitterheten och förvirringen bakom mig. Jag lever ett fint liv och skulle inte byta det mot något i hela universum. Men *** fattas. Så enkelt är det. Han kommer nog att göra det ett tag, men det är ju en del av hela processen.
(Jag saknar dig ***. Om du läser detta så vet du att det är dig det handlar om. Men jag vet hur du känner för det här med folk som spiller sina liv och hänger ut folk med namn på internet. Att jag dräller runt med mina tankar här är ju min ensak, men ditt namn behåller jag för migsjälv.)
Det jag kan säga med all säkerhet är att i allt detta så har jag lärt mig nya saker om migsjälv. Saker jag faktiskt inte visste förut, t.ex. vad jag vill ha i ett förhållande, vad jag är beredd att göra för någon jag älskar, att jag faktiskt kan förlåta om jag vill, att jag avskyr när folk inte säger som det är, och kanske det viktigaste: vad jag förtjänar och inte förtjänar.
Det är över nu.
Igår kom jag hem igen. Det var riktigt vårväder och det kändes fruktansvärt skönt att komma hem till min lägenhet och mina katter. Speciellt med tanke på att tågresan inte var den roligaste - barn som gallskrek, en gubbe som pratade oavbrutet från klockan 0600 på morgonen fram tills att han klev av i Boden klockan 1017 samt en tjej som satt och blandade en kortlek om, och om, och om igen... Jo, ej att förglömmas är ju att mina favorit byxor total sprack så nu är det bara att kassera dem....
Jag har haft bättre tågresor än detta.
Sen när jag varit hemma ett tag infann sig saknaden. Saknaden efter mina fina vänner i Sandviken/Gävle och saknaden efter det där jävla puckot som jag verkligen inte vill sakna. Jag vet liksom inte hur jag ska göra för att sluta sakna känns det som. Jag vet ju att det går över så småningom, herregud, jag har saknat förut och kommit över det... men den här gången känns det annorlunda på något vis - vemodigare, sorgsnare, och tommare på nåt sätt. Mer slutgiltigt. Ja, slutgiltigt är hur det känns. Som att det verkligen är över. Om det är för att jag nånstans bestämt det eller att det bara har blivit så automatiskt vet jag faktiskt inte....
En sak jag vet är att denna utdragna avslutningsprocess får fan vara över nu. Jag har varken tid eller ork för att hålla på så här. Jag har gjort allt som står i min makt för att ha fått det att funka. Jag har vänt på varenda sten och provat med alla medel men det har uppenbarligen inte fungerat. Ingenting jag gör verkar nå fram eller duga... Så nu är jag färdig, det finns inget mer jag kan göra, finns inget mer jag orkar eller ens vill göra.
JAG ÄR KLAR MED DIG.
Little Lion Man.
Boulevard of broken dreams.
Faaaaan vad det är jobbigt att drömma! Jag hatar det.... har en så ledsen och konstig känsla i hela kroppen till följd av min dröm i natt. Trots att det är strålande sol, noll gradigt och jag ska ut och rida så kan jag inte riktigt vara glad. Kan inte riktigt le...
Min hjärna har inte fått slappna av på sista tiden. Antingen har det varit prov i skolan eller människor som trasslat till mina tankar. Eller båda. Jag har hemskt svårt för folk som skriver en sak, säger en annan och gör en tredje. Folk som vill, inte vill och sen inte vet om dom vill eller inte. Det är förvirrande... och om det då är förvirrande för mig, hur ska det då se ut i huvudet på dom själv!?
Jag har skrivit mycket i en gammal blogg som jag delade med en vän (http://kurtmajskurt.blogg.se) om beslut som fattar sig själva. Om när den punkten nås då jag bara vet att ett beslut är fattat, utan att jag riktigt fattat det. När jag har vridit och vänt på något i huvudet tills det inte går att vrida mer, när jag drömt om olika scenarion och försökt på tusen olika sätt att göra det bästa av en nog så svår situation. Men till slut så.... Här kommer ett urklipp av vad jag skrev för några år sedan som stämmer än i denna dag.
"(Alla) människor har ju förmågan att fatta beslut. Att med någon form av tankeverksamhet dra en slutsats av något slag. Att bestämma sig. Att fatta ett beslut. För somliga är detta svårare än för andra, & för vissa kanske det inte funkar alls!
För ett X antal år sedan lade jag ner några principer som jag svor att jag skulle göra så gott jag kunde att leva efter; för migsjälv och dom val jag har kommit/kommer att fatta. Hittills har det funkat kalas. Speciellt de gånger jag verkligen applicerat dem med hela min övertygelse. Men nu kom jag till ett sådant trångmål att jag var tvungen att ta ett bad och verkligen begrunda mina valmöjligheter och deras framtida påverkan på mig och mitt mående.
Jag visste verkligen varken ut eller in och tänkte upprepade gånger att det skulle få en chans till, och en till.... (även fast någonstans i mitt undermedvetna visste jag nog redan att det är dålig tajming och inte riktigt rätt just nu.) Men så helt plötsligt fattades beslutet av sig själv och jag hakade mest på. Det blev nämligen så att en av de sakerna jag lovat migsjälv att aldrig göra igen, att aldrig godta, verkade vara på väg att inträffa. Igen. Som jävla tur är så lyckades jag bromsa hela det mentala händelseförloppet tillräckligt fort (och utan för mycket investerat) för att det verkligen skulle svida. Pust! Räddad av en fras från en polare som fick mig tänka. En fras som jag själv använt åtskilliga gånger till mina vänner -
'Han/hon är inte klar'.
Men det är jag."
Never leave something good to find something better, because once you realize you had the best, the best has found better.
Just a thought.
"I can’t blame you for being who you are, I can only blame myself for thinking you were different."
Our House.
Our house, in the middle of the street, our house... Tralalala... Så här ser vårat (mitt & katternas & Ajkas) hus ut. Mitt älskade kråkslott.
Och nu har jag officiellt sportlov! Ska bli gudars så skönt att vara ledig i hela tio dagar. Fast det måste bli lite matteplugg eftersom vi har prov tisdagen vi kommer tillbaka... Men ändå! Att inte behöva ställa nån klocka eller passa några tider. Lovely. :)
Logiskt.
Nu är det ett tag sen jag skrivit något här, men det har sina anledningar. Har bland annat varit utan internet några dagar, haft prov i skolan i kemi, sovit mycket... ja... det har helt enkelt nedprioriterats att blogga.
Idag har jag försovit mig till skolan. Igår bokade jag mina tågbiljetter till Sandviken, åker dit på lördag och hem lördagen därpå. På ett sätt längtar jag, efter vissa personer. Typ Annica, Mamma, Babben, Amelie. Det är dem jag längtar mest efter. Sen ska jag naturligtvis träffa lite annat folk också, men just nu så känns det ändå som att de flesta vänner jag har faktiskt bor i Gällivare/Malmberget/Koskullskulle. :) Alltså, bara för att klargöra... detta underbara Norrland är mitt HEM. INTE Sandviken. Aldrig Sandviken igen...
Just nu har jag fullt hus här, Ajka är här. :) Med fyra katter, en människa och en gråhund på 50 kvadrat meter känns det faktiskt inte alls trångt, utan bara jätte mysigt. Det är nog bara en enda sak som fattas här...
"Det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning, du har inte en aning
Det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning, att jag tänker på dig precis just nu"
Min älskade Cassandra och jag på Dundret för några år sedan.
Min lilla glassbomb på Alla Tiders Café.
Fotat i en trappuppgång i Malmberget.
