Veronicas Tankar.

Jag vet att livet kan kännas tungt ibland. Jag har själv brottats med tankar av det mörkaste slaget. Du har haft det jobbigt, utan tvekan. Jobbigare än vad de flesta behöver ha under en hel livstid. Jag vet att allt känns hopplöst. Jag vet att allt bara känns som en börda, och det lättaste sättet att slippa bära den bördan och slippa undan klorna av demonerna som jagar dig dag som natt är att ta bort digsjälv. Jag vet att demonerna är starka, att dom är envisa och inte gärna vill släppa taget dom har över dig. Men du måste tvinga dom på flykt. Du måste vara stark. Du måste hitta det där gyllene ljuset som får dig att vilja fortsätta.
Jag vet att du orkar. Jag vet att du kan hitta styrkan som finns inom dig som kommer att bära fram dig. Jag vet allt det här, för att du måste. Även fast det känns meninglöst just nu så är det inte det. Det finns för mycket skönhet för att du ska få vända ryggen åt livet. Du är stark! Du är bra! Det finns så mycket som du inte ser just nu för att skygglapparna är i vägen. Bara du kan skaka av dig dom tillräckligt länge för att låta skönheten blända dig. Låt dina lungor ta ett djupt andetag och se att allt det där bra, det där som du tror är utom räckhåll, är menat för dig också. Bara du ger det en chans.
Försvinn inte, kära du. Stanna här hos oss och låt oss få glädjas av den du är. Resan tillbaka från mörkret är lång, och bitvis jättesvår, men när du vandrat den färdigt, när du är glad igen, så kommer det att vara värt det. Jag lovar. Jag VET det. Jag har ju själv vandrat den. Stanna här kära du. Stanna här och låt tiden ha sin gång, låt livet skriva klart din berättelse. Den är inte slut än. Lyssna bara efter sången som för dig tillbaka. Även fast den är svag så finns den där, du måste bara lyssna ordentligt.

Kära vännen, kär, kära vännen. Det är inte din tid än. Kom tillbaka från det där mörkret du befinner dig i.
Hör du det?
Det är inte din tid än, min kära vän.