Tid att tänka.
Nästa vecka börjar skolan igen! :) Eller, jag tjuvstartar redan imorn med lite fysik klockan 0800. Som jag längtar till att börja igen. Blir galen av att inte ha nåt att göra om dagarna och bara tänka. Det är livsfarligt! Visserligen är jag i stallet mycket, men man blir inte riktigt lika slut i skallen av det som att plugga kemi/fysik/bilogi/matte massor av timmar om dagen.
Idag ska jag rida med Therese igen. Det snöar ganska friskt men verkar bara vara typ -8 grader och då är det bara att passa på. Äsch, det här med att blogga om vardagsbestyr verkar inte riktigt vara min grej. Får som slut på ord så snabbt...
Pratade med Annica igår kväll. Jäklar vad jag började sakna henne! Så saknar jag Jimmy väldigt mycket också. Jag är en "saknar-periodare"; periodvis så det enda jag gör är saknar. Saknar de döda, saknar de som är långt bort, saknar de som bara inte finns med i min bild nå mer, saknar husdjur, saknar allt möjligt. Jag verkar ha hamnat i en sån period nu. Det enda som hjälper är tid, den där jävla tiden som verkar gå i slow motion när man vill att den ska gå fort; och som verkligen skenar iväg i hysterisk fart när man önskade att den stod still.
Nu önskar jag att den sprang. Jag vet ju att allt kommer att kännas bra med tiden. Nu är det ju inte så att jag mår jättedåligt och tycker att livet är nattsvart och bara gråter och gråter. Långt ifrån faktiskt, men lite ledsen är jag allt. Jag har ju som varit så glad så länge, utan moln på himlen så det blir extra påtagligt nu när jag känner av den där eländiga ledsamheten igen.
Jag har massor av positiva och ljusa saker i mitt liv, och konsten i alla tråkiga situationer är nog att fokusera på allt det man faktiskt har, och inte på det lilla man saknar. Det är svårt ibland, saknad är en så stark känsla, men det ska uppskattnig och tacksamhet också vara. Man måste bara lära sig att hitta skönheten.
Knäppt utanför skolan.
