Veronicas Tankar.

Ja, jag känner att det är så länge sen jag skrivit nåt i min förra blogg och att jag inte riktigt orkar fortsätta där. Saker förändras, det är snart ett nytt år och med det en ny blogg; och förhoppningsvis nya känslor och vägar att vandra.

Jag har funderat mycket på sista tiden. Skapat konstruktiva tankebanor som jag försöker följa. Tankar om lärdomar, kunskap och självinsikt. Vad jag vill, och definitivt vad jag inte vill. I varje möte med andra människor, och i alla situationer man möter, så ska man lära sig någonting om sig själv. Annars är ju allt helt meningslöst. Det tråkiga är ju när jag är mitt i en situation, där avtrycken från en annan människa fortfarande är färska och varma. När lärdomen är dold bakom massa minnen, "jag kommer att sakna" känslor, bitterhet, ilska och hopplöshet. När det jag fokuserar mest på är att fråga mig själv "varför?", "vad är poängen?". Jag menar poängen är väl det att jag ska lära mig något om mig själv, men orka vänta på att jag når dit då?

Tålamod är inte min starka sida.

Men så småningom när distansen börjar komma smygande, och jag inte drunknar i mina egna tårar nå mer så börjar ju även hopplösheten ge med sig. Det är befriande att faktiskt börja tänka "Fan, det är ju inte jag som förlorat mig, det är ju någon annan! Och varför ska då jag vara ledsen?"! Att börja ana att det kanske var för det bästa, att det faktiskt finns någon där ute som faktiskt kan ge mig det jag behöver, och som kommer att kämpa för mig. Som inte kommer att ge upp så enkelt och välja bort någon så fin som mig.

Kanske låter ego, men man måste väl ändå älska sig själv och värdesätta sig egen person. Jag är ju trots allt den som ska somna och vakna med mig varje dag resten av mitt liv. Ingen annan måste det, men jag vet att någon kommer att vilja.